Anorexi,Ätstörning

Jag minns det så väl ! När jag var i 14-15 årsåldern fick jag en fix ide, jag skulle börja banta, gå ner en massa i vikt.
En kväll satt jag och pratade med min äldsta och bästa vän på msn, jag berättade för henne att jag skulle gå ner i vikt, och hon nekade så klart det jag sa, "du behöver inte gå ner i vikt". Men jag struntade i vad hon sa. Jag berättade detta för henne, och för ingen annan för hon var den enda jag kunde lita på just då. Dagarna gick och jag måde verklien skit inom mig, men utan på var allting bra. Sen efter ett par månader märkte jag att det inte var något som stämde på min bästa vän, det var inte förens hon berättade för mig, att hon inte fick träna längre,för att hennes föräldrar tyckte att hon tapat förmycket vikt. Hon grät och hon grät, och tillslut börja jag med gråta. Vi visste verkligen inte var vi skulle ta oss till?


Min bästa väns historia : Det är något av det värsta som hänt mig, har aldrig varit så rädd som jag var då. Hon blev bara sjukare och sjukare, jag fick se min aldra bästa vän försvinna, tillsist var det bara ben kvar. Vi ringde varandra varje dag, men sen efter ett tag slutade hon att höra av sig. Hon orkade inte, anorexin hade tagit över hennes liv. När hon väl ringde kunde hon knappt prata för hon var så uttorkad. Tillslut försvann hon från skolan, hon blev inlaggd på S:T Lars., Det var väldigt konstig stämning i skolan, ingen var speciellt glad. En gång i veckan hade vi samtal med sjuksystern och våran ena lärare om hur min kompis läge var. Jag glömmer det aldrig, vi tjejer i klassen satt i ett litet grupprum tillsammans med sjuksystern, då hon informerade oss om hur dålig hon var, som sagt hon var nära på att dö. Alla tjejer grät, & fy fan vad hemskt det var. Hon kunde inte konfirmera sig tillsammans med oss andra, inget blev som jag hade tänkt mig. Jag är så stolt över denna människan, som verkligen varit döds sjuk, men som idag är världens piggaste. Trodde aldrig att ho skulle ta sig igenom skitet. Men som tur var gjorde hon det.





Min historia : Jag har aldrig själv sett mig som "sjuk". Visst jag är medveten om att jag slarvade med maten, men inte att jag var smal. Jag var sjuk av ätstörning själv, under den tid min bästa kompis med var sjuk. Då var jag väldigt aktiv , tränade fotboll 2-3 ggr i veckan, jag åt aldrig något i skolan, sen när jag kom hem sa jag att jag ätitmycket i skolan, så innan träningarna tog jag bara en frukt. Sen efter träningen hade alltid resten av familjen ätit, så jag fick allti värma på maten . Jag åt jätte jätte lite, sen slängde jag resten av maten och l papper ovanpå så ingen skulle märka något (låter sjukt). Till sist var där kompisar i skolan som reagerade på att jag tappat en massa vikt, så de tog kontakt med sjuksköterskan, och hon kallade såklart dit mig, och förbannad som fan var jag på dem som sagt något till henne, men idag är ag bara tacksam över det. Sen tog skosystern kontakt med mamma, och jag fick gå och väga mig 1 gång i veckan, hade man gått ner 1 gram, blev det katastrof. Sen fick jag hjälp av en dam i' Trelleborg, som jag var hos en gång imånaden och pratade tillsammans med mamma & pappa, jag tyckte det var jätte jobbigt, de första gångerna. Men jag trivdes med henne, hon fick mig faktist på andra tankar. Jag hade inte tackat nej till att hälsa på henne nu i dags läge.



Fortfarande kan jag se mig själv som tjock, spegelen är min värsta ovänn, har alltid varit och kommer alltid att bli. Man hittar alltid något fel på sig själv. Det gör alla, det vet jag. Jag försöker tänka på hur dem som verkligen är tjocka , somb ehöver gå ner i vikt. Det är bara onödig tid att lägga ner tid på hur man ser ut, man förlorar jätttemycket på det. Jag vet hur det är. Det som är de hemska är att = en gång alkoholist , alltid alkoholist. En gång anorektiker alltid anorektiker. En gång ätstörning alltid ätstörning. Så för guds skull ge er inte in på de skitet.



PUSSSSSSSSSSSSS